Tänk om man översatte enligt de grammatiska reglerna utan att välja och vraka bland vilka grammatiska regler man ska följa till förmån för fördomar eller traditioner, utan bara läste det som det står utan rädsla för att bli bränd på bål?
Ty så älskade Gud…
“så” är ett ord som betyder “således” eller “på detta sätt”. Och “älskade” är inte bara tillgivenhet som i “philo” utan en ömsesidig agape-kärlek. Det finns också en bestämd artikel den—den Guden.
Ty således agape-älskade den Guden världen…
“Världen” är hela den ordnade anordningen—kosmos. Det står också i ackusativ, vilket betyder att Gud gör något med Ordningen…
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen, att…
Konjunktionen är inte bara “att” utan snarare “i så måtto att” eller “därför”, vilket skulle innebära att “således” kan syfta på de föregående verserna om ormen som upphöjdes i öknen…
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde sonen han gav…
“Enfödde” kommer från ett ord, monogenés (#G3439), och betyder enda-slag eller en och enda frambringad. Genos (#G1805) är relaterat till genesis eller ursprung. Den bokstavliga ordningen av ackusativ-substantiven med de bestämda artiklarna är sonen, den enfödde…
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde han gav, för att alla den-som-tror…
Ett aktivt participverb i presens fungerar som ett substantiv-verb—pisteuōn den-som-litar eller han-som-förtröstar. Det står i presens maskulinum singular—den-som-förtröstar. Det finns också en bestämd artikel ὁ till detta, vilket antyder att participverbet är specifikt, den som förtröstar. Grekiskans pas (#G3956) är bokstavligen alla. “För att” (#G2443) är en något annorlunda konjunktion än den föregående “så att” (#G5620).
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde han gav, för att var och en som förtröstar in i honom…
“Eis” (#G1519) är egentligen in i och inte “i”. “Auton” (#G846) är ackusativ “honom” eller “själv”. NASB översatte auto/auton som himself 83 gånger. Pronomenet “själv/sig själv” används på ett mycket unikt sätt i NT. Således lexikonet:
αὐτός, αὐτῇ, αὐτό, pronomen (“härlett från partikeln αὖ med den tillagda kraften av ett demonstrativt pronomen. I sig självt betyder det inget mer än återigen, tillämpat på det som antingen tidigare har nämnts eller, när hela diskursen betraktas, nödvändigtvis måste tillföras.” Klotz ad Devar. ii., p. 219; (se Vanicek, p. 268)). Det används av de bibliska skrifterna i både G.T. och N.T. långt mer frekvent än de andra pronomenen; och i denna mycket frekventa och nästan överdrivna användning av det, avviker de kraftigt från profana författare; jfr. Buttmann, § 127, 9. (Om klassiskt bruk jfr. Hermann, Opuscc. i. 308ff, av vilken avhandling ett sammandrag ges i hans utgåva av Viger, s. 732-736.)
I. själv, som det används (i alla personer, genus, numerus) för att skilja en person eller sak från eller kontrastera den med en annan, eller för att ge honom (den) eftertrycklig framträdande plats.
Det har alltid varit känt att användningen av detta ord “avviker kraftigt” från alla profana författare. Men varför? Inte nog med att ordet själv används långt mer frekvent än andra pronomen, det är det mest frekventa ordet som används i NT efter endast “och.” Bibeln har en överdriven “förkärlek” för ordet “själv/sig själv”. Och författarna använder det inte på samma sätt som profana författare. Varför är det så? Det är inte så att det inte kan översättas helt enkelt som själv, det kan det absolut. Det är bara det att ingen någonsin har vågat göra det.
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde han gav, för att var och en som förtröstar in i sig själv inte må förgås…
Ordet apollumi (#G622) är betydligt mer än bara “förgås”. Det betyder att förgöra bort/förgöra helt. Detta är inte ett ord man skulle förvänta sig när det gäller att “undvika helvetet.” Det står också i konjunktiv vilket innebär att det bör översättas med “må” eller “kanske” eller något liknande. Verbet är också i vad som kallas “medium” (middle voice) vilket innebär att subjektet är mottagaren av handlingen. Eftersom det står i 3:e person maskulinum singular kommer vi att återge det som “bli bortförgjord”.
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde han gav, för att var och en som förtröstar in i sig själv inte må bli helt förgjord, utan ha evigt liv.
Zoe-liv är inte detsamma som själsliv eller bios-liv. ἔχῃ är inte bara “att ha” utan främst “att hålla.” Dessa grekiska ord skulle ge en mycket större insikt i vad författarna menade att “evigt liv” egentligen betyder om de inte alla översattes på samma sätt.
Här är resultatet:
Ty således agape-älskade den Guden Ordningen: i så måtto att den enfödde han gav, för att var och en som förtröstar in i sig själv inte må bli helt förgjord, utan hålla ett evigt zoe-liv.
